öga mot öga / I proudly introduce from me to you The Fabulous World of M.M.M

HANNA BELING / MÅNS MÜLLNER

 >>>Review at Omkonst by Susanna Slöör

>>>Review in DN by Birgitta Rubin

S.P.G välkomnar varmt publiken till en ny utställningssäsong. Valet av säsongsöppning skiljer sig i några avseenden. De två konstnärerna Hanna Beling och Måns Müllner var ett par som sedan en tid tillbaka planerat att presentera varandras olika världar i galleriets alla fyra rum.

Delar av Måns Müllners tills nu pågående projekt The Fabulous World of M.M.M skulle visas tillsammans med Hanna Belings djurvärld öga mot öga; ett annat sorts möte med varandra. Så kommer också ske, även om Måns pga sin sjukdom alldeles för tidigt har lämnat oss. Vi kommer därför nu själva i hans frånvaro och med hjälp av hans nära vänner verkställa hans del i utställningen, så som det var tänkt.

S.P.G presenterar stolt Måns sista färdigställda verk Dr Mexicos altare, om än med sorg i hjärtat. Hans egna skrivna ord inför utställningen är: I proudly introduce from me to you the fabulous world of Måns Magnus Müllner.

Utställningarna pågår tom 23 september, 2017.

Läs Yngve Rådbergs minnestext om Måns nedan.


S.P.G welcomes the audience to a new exhibition season. The choice of season opening differs in some respects. The two artists Hanna Beling and Måns Müllner were a couple who for some time planned to present each other’s different worlds in all the four rooms of the gallery.

Parts from Måns Müllner until now ongoing project The fabulous world of M.M.M were intended to be shown together with Hanna Beling’s sculptured animal world eye to an eye, another kind of meeting with each other.

This will also happen, even though Måns Müllner due to his illness has left us much too early. We will therefore on our own, with the help of his close friends, accomplish his part in the exhibition as intended.

S.P.G proudly presents his last finished work Dr. Mexico’s altar, although with sadness in our hearts. His own written words for the exhibition were: I proudly introduce me to you the fabulous world of Måns Magnus Müllner.

The exhibitions run until 23 September, 2017

Minnestext om Måns av vännen och kollegan Yngve Rådberg,

augusti 2017

The Fabulous Måns Müllner

Trots att jag kände Måns Müllner i 25 år kan jag inte påstå att jag egentligen visste vad han höll på med. Den kreativa plats han skapade för sig själv, The Fabulous World of M.M.M, var en värld alla kunde se, men eftersom han var rätt förtegen med hur han tänkte runt sin konst förblev dess bevekelsegrunder dolda för mig. För den som följer en konstnär på nära håll är det dock inte alltid så viktigt att känna till tanken bakom verken. Det intressanta är ju utfallet, att se vad som ska hända härnäst. Men nu när Måns livsverk är avslutat och det som nyss var levande och oförutsägbart plötsligt fått en avgränsad form, uppstår åtminstone hos mig, ett behov av att hitta svar på varför det ser ut som det gör.

Självklart kan vi i Måns verk tycka oss se en lek med identiteter, ett intresse för det populärkulturella, kanske till och med ett warholskt likställande av symboler. Allt detta finns där. Men en sådan läsning förklarar bara vad hans utsagor har för förhållande till omvärlden och samtiden, inte vad de har att göra med Måns. Och det är ju det jag vill veta. Så låt oss börja med att gå till källan. Eller källaren…

Måns ateljé ligger i en ljus källarlokal i Bagarmossen. Där vittnar allt ännu om hans närvaro, vilket på något sätt gör hans frånvaro än mer påtaglig. På vartenda föremål i rummet, målningar, möbler, kläder, papper, penslar, performanceutstyrslar, färgburkar, peruker och pillerburkar finns Måns signum: den gröna och rosa färgen. De flesta grejer är bemålade eller bär andra spår av måreriprocessen i form av fläckar, kladd och stänk. Andra saker, som persiennerna i fönstren eller de bruksföremål som ingår i den altarlika installationen, är mer av objet trouvées – de har i sig själva den rätta gröna eller rosa nyansen.

Det är lätt att tro att just de här färgerna är centrala för förståelsen av Måns konstnärskap. Kanske är de också det, fast i så fall inte på något glasklart sätt. Han berättade för mig någon gång i början att färgerna kom från två bakverk: marsipanrullen (”dammsugaren”) och napoleonbakelsen. Färgernas konnotationer leder alltså inte mot något brännande ämne eller personlig smärtpunkt, utan rätt ut i periferin – mot något i konstsammanhang nästan skrattretande oväsentligt.

Måns vana att måla ränder på diverse upphittade föremål är dock äldre än hans patenterade färger. Som jag minns det har han alltid hållit på med det. Banaler kallade han de bemålade burkar och kartonger som brukade ligga kringströdda där han hade stått och slitit med någon målning. Jag vet verkligen inte var denna praktik kom från, om det var en genomtänkt idé eller bara något som uppstod i stunden. Men så här i efterhand framstår den som en ledtråd till förutsättningarna för Måns konstskapande – hans seende.

Måns konstnärskap rör sig på tingens yta. Även hans självporträtt är märkligt platta, med glipor och tomrum mellan färgfälten där den omålade duken skymtar fram. Som om målningarna är masker, tunna poserande identiteter utan någon substans bakom. Det var säkerligen ett medvetet stilgrepp, men kanske kunde han inte heller gå tillväga på något annat sätt. Måns hade nämligen ett bokstavligt talat unikt sätt att se på världen.

Sedan Måns som barn blev opererad för hjärncancer skelade han med höger öga. Det ögats bild lutade dessutom! Det gjorde dels att han saknade djupseende och dels att han hade tillgång till ett egenartat dubbelseende. Visserligen sorterades den ena bilden bort i hans syncentrum vilket gjorde att han inte såg den om han inte medvetet fäste uppmärksamheten på den. Men denna skeva skuggbild lär ändå ha påverkat Måns verklighetsuppfattning. För det första rent konkret, i de speciella svårigheter han hade med att uppfatta – och avbilda – rumsligheter och avstånd. För det andra måste denna ständigt närvarande spöklika påminnelse från Måns tidiga närkontakt med döden bidragit till svärtan som alltid fanns under ytan hos honom och galghumorn som han hanterade den med. Det var som att Måns istället för ett djupseende hade ett ”dödsseende”, som om han alltid hade en överförfriskad liemans sneda leende i ögonvrån.

Som jag ser det är det här Måns speciella förhållande till ytan kommer in. Det började som ett sätt att hantera – eller slippa hantera – de måleriska problem som konstituerades av hans seende. När han skippade avmålandet och demonstrativt började måla utanpå konstverken var det ett sätt att ge fingret åt det svårbemästrade djupet. Men jag tror att greppet även på ett personligt plan var lyckosamt för honom. Det gav honom en möjlighet att dölja sin sårbarhet – och därmed en frihet.

Måns var en ganska skygg varelse. Han gillade inte att visa upp sina själsdjup. Inte för att han saknade sådana eller undvek kontakt med dem, utan tvärt om för att han hade alltför intim erfarenhet av dem. Han visste tillräckligt om den avgrund vi alla bär inom oss för att barmärtigt vilja skyla den bakom ett tjockt täcke grönrosa färg. I målningarna av kända logotyper och symboler tar han sig friheten att göra hela världen till sin. På ytan är det mondänt, snyggt och distanserat. Men om man tittar noggrannare ser man Måns typiskt nerviga penselföring där misstag och kladd avsiktligt lämnats kvar. För mig var det alltid en gåta varför han målade så. Men nu förstår jag att han ville visa färgens ytmässighet, att den var något i sig, något som befann sig utanpå objektet och som obönhörligen stängde passagen till den värld som skulle kunnat finnas sig på andra sidan – det som för normalseende är det illusoriska rummet men för Måns representerade något helt annat.

Doktor Mexico, Måns performanceinkarnation, som han hittade på efter en resa till just Mexiko, blev ytterligare ett sätt att besvärja blygheten. Bakom brottarmasken kunde han bli en annan. När han stötte med schamanstaven i golvet framför oss i publiken var han utmanande och närmast hotfull. Kanhända befann han sig då på en plats som normalt är dold för oss – en plats där man likt en shaman kan se livet utifrån. Jag tror att masken, precis som målningarnas yta för Måns utgjorde en gräns. Inte mellan det inre och det yttre så mycket som mellan den värld där vi lever våra liv som huvudpersoner, med prylar, passioner och rädslor, och den verklighet vilken helt saknar intresse för oss och våra självupptagna bekymmer, där vår existens bara är en tillfällig ansamling atomer i ett mestadels tomt universum.

Altaret slutligen, det verk som visas här på galleriet, Måns sista, är egentligen det som är startpunkten för den här texten. Det var när jag såg det i ateljén som allt började falla på plats. Det kändes som om han fanns där runt mig. Inte svävande som en ande, men i materien, i färgdrället, i altarets grönrosarandiga dödskallar. De berättade allt detta för mig.