The Ghost of Freedom

Jyrki Riekki

ÖVERSKRIDANDETS VÄG
All the Third Class Meat You Can Eat från 2008 är en målning i stort format, mer än manshög. Den går i grönt, blått, gult, med olika röda, rosa nyanser som dominerande toner. I nedre högra hörnet finns ett brunaktigt huvud med en stor näsa som påminner om ett pekfinger. Här finns märkliga djur, små spermieliknande andeväsen som stiger uppåt, omkringflytande ansikten i upplösning, ögon, detaljer som leder djupare in i målningen, skriften med slingrande skrivstil som är målningens titel. Med det betryggande tillägget: ”You can find God from this painting and live happily forever after.”

Riekki är inte enkelt ironisk. Han visar på västerlandets billighetsbuffé, på dess samtidiga överflöd och misär. Men han låter oss också ana ett överskridande som i ett religiöst sammanhang skulle kunna kallas himmelskt. I Äktenskapet mellan Himmel och Helvete skriver William Blake: ”Överdrifternas väg leder till vishetens palats.”1

Jyrki Riekkis konst är uppriktigt rå och subtilt inträngande. Den har makt att beröra betraktaren på ett närmast fysiskt sätt. När Riekki arbetar med installationer och performance blir den fysiska närvaron som mest direkt, men också målningarna har en påtaglig fysisk närvaro. Många gånger tycks färgerna, snarare än att vara lagda på duken, tränga ut ur den så att de sträcker sig mot betraktaren. Ibland integrerar han objekt, eller klistrar in papper med återgivningar av gamla träsnitt, som i Killer in me, killer in you från 2007. Skrifterna tvärs över bilderna och de inlagda fragmenten aktiverar nya sidor hos betraktaren. Riekkis bilderförsätter ögat i beredskap. Färger och former väcker begär, sensorisk vakenhet, säkert också motvilja, och vi måste titta på dem.

Riekki gisslar en korrupt samtid genom att återföra betydelsen av korruption från en abstrakt politisk sfär till en fuktig, kroppslig sfär, förruttnelsens. Men förfallet förenas i bilderna med vitalitet. De är fyllda av energi i överflöd, en energi som understryks med breda stråk av svart humor. Med sina många ingångar tvingar Riekkis bilder betraktaren som ger sig in i hans värld att hela tiden överväga sin egen position och sina ställningstaganden. På så sätt är den i sin rikedom både djupt existentiell, och vacker.

Blake skriver också att ”Överflöd är Skönhet.”2 Detta ordspråk använde Georges Bataille som inledning till sin bok Den fördömda delen.3 Där kritiserar han traditionella ekonomiska teorier och puritanskt tänkande för att de hela tiden utgår från bristen som grund, från antagandet att det inte finns tillräckligt åt alla. Bataille menar att det alltid finns ett överflöd, att excessen är sammanflätad med livet och att överskottet måste förslösas på olika sätt.

Både Blakes syn på överflödets skönhet och Batailles tankar om världen som genomströmmad av slösande energi – men hämmad och missbrukad av kapitalistisk snikenhet – kan appliceras på komplexiteten och intensiteten, men också på innehållet, i Riekkis konst. Den tycks tillkommen i ett konstant flöde där måleriet är grunduttrycket, utvidgat med skulptur, installationsrum, performance och musik. Blandningen av olika tekniker, av referenser och intryck, hålls samman till ett landskap som bär Riekkis tydliga bastardstämpel. Ett landskap där konventionella uppdelningar och dualismer ifrågasätts och turneras. Ett landskap som kan påminna om någon scen ur William S. Burroughs roman Den nakna lunchen.4

Riekki använder titlar på sina verk som ofta bär referenser till västs hela kulturella och materiella fält. Todays egg is in tomorrows omelette eller Who Cursed The North kan stå som självständiga sentenser men låter sig också lätt legeras med målningarnas stämningar. Andra titlar ger direkta antydningar om Riekkis egna inspirationskällor. Baudelaire och mystikern Aleister Crowley i Jyrki, Aleister and the flowers of evil. Markis de Sade i United Sades. Sydstaterna i Redneck Prison. Krockar och sammansmältningar. Riekki är lika öppen för nutiden som för det förflutna. Han möter dem med samma aptit. Han förvandlar intrycken till en egen samtid, och kommentarer till samtiden.

Konstnärligt kan man se honom i fortsättningen av både Dadas anarkiska frihetsvilja och surrealismens pejlingar av själens dunkla vatten. Men här finns även inflytanden från expressionism och symbolism. Den av Riekkis samtida i Norden som han känns mest besläktad med är Bjarne Melgaard. De delar samma energiska, allätande aptit, samma rikhaltiga produktion, samma känslighet. Bådas verk rymmer också vrede och kritik. Men hos den nästan tio år yngre Riekki finns ett tydligare fokus på måleriets möjligheter och kanske en mer mörkt romantisk ton.

Jyrki Riekkis måleri genomströmmas av spänningarna i en våldsam värld, där för många av oss varit tysta för länge. Samtidigt finns under spänningarna en köttslighet som hos Rubens, eller det extatiskt fysiska hos en neapolitansk barockmålare som Luca Giordano. Fast Riekkis barock för 2000-talet är kritisk, styckande, omskakande. Den är barock för en tid där ordet frihet blivit torterarens och maktens stridsrop. Riekki visar på något annat, på ögonblickets frihet, den var och en själv måste erövra. Målningarna är anvisningar till den friheten och uppslukande spår av dess utövande, spår av en nödvändig och förslösande rörelse.

Måns Holst-Ekström

DET GRÄLLA SOM GÄLLER
Den finske konstnären Jyrki Riekkis målningar är fantastiskt grälla, energiska och rasande. De rymmer en sällsynt energi legerad med en grundlig begåvning för måleri. Att han också synts på performancescenen förvånar inte, även målningarna är tydlig handling. Rika, med lager på lager av olika rörelser, utrop och skrift.Ofta är skriften mycket viktig, och kan påminna om en del av Sue Williams verk från början av 90-talet. Samma energi, samma vrede, men idag över en värld där man inte ens lyckats uppehålla illusionen av rättvisa. En våldsam värld, där alltför många av oss varit tysta. Samtidigt finns under skriften en köttslighet som hos Rubens, fast styckad, omskakad. Barock för en tid där ordet frihet kommit att stå för förtryck. Riekki visar på ögonblickets frihet, den var och en själv måste erövra. Målningarna är ögonblickens spår. Utställningens titel, “Drunken Boat”, är den engelska benämningen på den dikt den unge Arthur Rimbaud skickade till Paul Verlaine, som ett introduktionsbrev. “Le bateau ivre” blev ett slags program för Rimbauds fortsatta diktning och inledningen på passionen med Verlaine. Båten är diktens jag, en båt som drucken, sjunkande, rör sig genom sinnligheten. I ett brev från diktens tillkomstår, 1871, skriver Rimbaud: “Jag säger att man måste vara gräll, göra sig gräll. Poeten gör sig gräll genom en lång, enorm och rationell omåttlighet…” Jag vet inte om Riekki också läst brevet, men orden stämmer väl med temperaturen i hans målningar. Om det finns en utställning du inte får missa under detta ännu späda år är det Jyrki Riekkis i allra högsta grad levande “Drunken Boat”.

Av Måns Holst-Ekström, konstkritiker
Först publicerad: 24 januari 2009