Susanna Slöör’s review of All but Heaven

 

 

 

 

 

 

 

 

Smaken av rost
Olle Borg, All but heaven – Susanne Pettersson Gallery, Stockholm, 11/1 – 10/2 2018
Text: Susanna Slöör

Med en imponerande, kärv konsekvens har Olle Borg genom åren utmejslat sitt speciella sanningsministerium – ett universum utan himmel. Om Dick Bengtsson istället hade valt att mer direkt uttrycka sig konstruktivt skulle han mycket väl ha kunnat måla som Olle Borg gör. Borg blinkar, som det verkar, erkännsamt med hjälp av sina kompositioner och tydligt utplacerade, tömda cirklar åt hakkorsen och playboyskorna. Det är kliniskt, systematiskt och väl genomfört – utnötning och eroderande sönderfall i ett och samma andetag. Man känner smaken av rost och doften av metaller i förföriskt, elakartade föreningar. 
     Här finns en konsekvens att utmana måleriska konventioner som åtminstone i mitt fall löser ut pseudo-synestetiska uppenbarelser. ”Hur låter åskan” är titeln på en bok där sociologen och konstkritikern Johan Asplund undersöker fenomenet. Den kommer till mig inför Olle Borgs alkemi och ordning som stilfullt kortsluter associationsbanorna. Efter en millisekunds tidsresa återkommer dofterna av metallfärger, lösningsmedel och tjära från barndomens garage, vilken njutning det var att smyga runt i dunklet utan lov.

De dova, utbrunna och glödande färgackorden lånar ur kamouflagets register. Det gömda framstår därmed klart och tydligt på ett egenartat vis. Målningarna är utförda på aluminiumplåt och Olle Borg klarar balansen att låta de industribockade underlagen få behålla sin aura av ursprungligt objekt samtidigt som de fylls av en sträng, geometrisk väv av rimmande ikoner. Talserier och regler trummar sina budskap tyst som bakgrund. Det finns som sagt en stämning i verken som kanske inte leder direkt in i George Orwells framtidsdemoni, men som väl skapar en ambivalens mellan direkt hot och skenbart lugn. 
     Den passionerade kylan och metodiska sanningssökandet utanför vetenskapens snävande perspektiv har Olle Borg visat att han noggrant förmår utveckla och förvalta – upprepningarna innehåller gradvisa och precisa förskjutningar. De rektangulära formaten i de mindre målningarna ges här ett kvadratiskt ansikte. De större kvadratiska plåtarna får en lodrät verkande stramhet när plåten blottas som en väl tilltagen marginal till höger. Manövrarna håller cirklarna på plats och hindrar dem att ”rulla ur bilden”. Mitt i all ordning är det en poäng att Olle Borg inte strävar efter perfekt stramhet utan låter underliggande färglager lysa igenom efter den tuktande maskeringstejpens framfart under processen. Ordning är granne med djävulsk slump.

Stockholm 2018-01-17 © Susanna Slöör