Marie Capaldi reviewed in SvD

Rasande skickligt måleri rotat i klassisk tradition
Dan Backman i SVD, 15.04.18

Vi börjar i det abstrakta. Med Rolf Hansson och ett måleri som följt en konsekvent hel- eller halvabstrakt linje sedan debuten på galleri Blanche 1981. Förvisso har det funnits både hus och trappor i hans bilder men han är som bäst i det mer renodlat abstrakta uttrycket.

På den aktuella utställningen, den första i Stockholm sedan den på Galleri Aronowitsch 2010, är han lätt igenkännbar. Allt finns med: färgprakten, de omväxlande täckande och transparenta ytorna, det trubbiga formspråket.

Hansson är en rasande skicklig målare, rotad i en klassisk tradition. Hans bildskapande behöver inte dölja sig bakom akademiska floskler för att motivera sin existens. Om han “undersöker” något är det i så fall form, färg och rytm.

Det är en sammanhållen och vackert hängd utställning. Det tungt nordiska, melankoliska och romantiska draget som så ofta tillskrivits konstnärskapet är intakt. Möjligen skulle man kunna säga att det organiska blivit mer klossigt och associera bilderna till ett oväntat möte mellan Clyfford Still och Piet Mondrian i Dick Bengtssons ateljé.

Tekniken är olja på pannå, samtliga diskret men mycket snyggt inrammade. De flesta är ganska stora till formatet och klarar lätt av galleriets spatiösa rum. Bildernas komposition är likartad med ett monokromt mittfält inramat av mindre kvadrater och rektanglar. Det taktila spelet med matta och blanka ytor går ej att reproducera rättvist varför ett besök på galleriet blir nödvändigt.

“Hic et nunc” är latin för “här och nu”. Ett rätt pretentiöst och intetsägande sätt att namnge såväl utställning som samtliga verk. Kanske också motsägelsefullt då Hanssons nya bilder så tydligt ansluter till de som föregått dem och de som, får man förmoda, kommer att följa på dem.

Marie Capaldi, ”Refulgens”, 2018, akryl på duk.
Marie Capaldi, ”Refulgens”, 2018, akryl på duk. Foto: Henning Rehnström 

Marie Capaldi har också gett sin utställning en latinsk titel, “Refulgens”. Det ska i det här fallet översättas som “återsken” och syftar på hur konstnären ser sig själv i de unga tvillingdöttrarna som porträtterats.

Capaldi, som är gift med målaren Jarl Ingvarsson, har följt och målat döttrarna sedan de föddes för 23 år sedan. Det har resulterat i många bilder och ett flertal utställningar, varav fyra på Susanne Pettersson Gallery. Den senaste, för två år sedan, var ett undantag då det var katter som porträtterats. Det var en ljuvlig utställning, särskilt för oss kattälskare, där skeptiskt blängande katter mötte konstbetraktarens blick.

Den här gången finns det tyvärr inte med några katter. Inte heller har Marie Capaladi som förr kunnat arrangera tvillingarna i spegelvända kompositioner. Nu har tvillingarna flyttat hemifrån och mamma konstnären har fått nöja sig med de selfies som döttrarna skickat.

Det har på det rent konstnärliga planet gjort bilderna lite tråkigare. Ser man till den konceptuella sidan är det dock en intressant och spännande utveckling av ett förhoppningsvis livslångt projekt.

Marie Capaldi, ”Dreamer”, 2018, akryl på duk.
Marie Capaldi, ”Dreamer”, 2018, akryl på duk. Foto: Henning Rehnström 

Capaldi är en expressiv målare med smak för starka färger. Färgskalan har dock både dämpats och mörkats med ett starkt inslag av svart (kläderna) och brunt (håret). Munnarna och ögonen är accentuerade i porträtt präglade av selfiens något nollställda karaktär.

Bäst är den lilla målningen “Flygaressen” där tvillingarna fått fjärilsvingar och sällskap av två andra tjejer. Två långsmala målningar med gamla loppisramar utmärker sig också. Här finns mer av en berättelse, något jag kan sakna i de renodlade porträtten.

Jag ser fram emot att få följa Marie Capaldis dokumenterande av tvillingdöttrarna på kommande utställningar. Gärna med några katter som bonus. Ju längre hon håller på desto intressantare blir det.

 

https://www.svd.se/rasande-skickligt-maleri-rotat-i-klassisk-tradition