Therese Enström reviewed in SvD

https://www.svd.se/poetisk-spaning-efter-planeten-mars-kanaler

Therese Enström, ”Oas”
Poetisk spaning efter planeten Mars kanaler
Håkan Nilsson

 Therese Enströms rymdinspirerade konst visar världar av diagram, teckensystem och planetarier. Håkan Nilsson funderar över hur hennes verk jämför barns fantasier med vetenskapliga hypoteser och antyder att det kanske inte är så stor skillnad mellan dem.

“Vi stå i början av tillblivelsen av en ny värld” skrev konstnären Olle Bærtling i texten “Rymdålderns konst” 1961. Fast i själva verket var det snarare i början av slutet han stod. Vid slutet för modernismen, vid slutet av både rymdåldern och framtiden; den fick väl sitt definitiva visuella uttryck med Stanley Kubricks “2001” sju år senare. Sedan dess har framtiden mest blivit en stil som med åren har

Jag ser Therese Enströms poetiska utställning “Oas” på SPG som ett försök att hitta början på den historia som slutade där, med hoppet om “rymdåldern”. I centrum för denna undersökning står amatörastronomen Percival Lowell (1855-1916) som var upptagen med att tolka och kartlägga de “kanaler” på Mars han trodde var bevis på att det fanns liv där.

Med en blandning av flörtkulor och låga material å ena sida och känsligt utförda akvareller/gouacher å andra sidan bygger Therese Enström upp en värld av föreställande bilder, diagram, teckensystem och planetarier. I vissa verk interfolierar och överlappar hon sina bildvärldar, i andra låter hon exempelvis Lowells avbildningar av “kanalerna” och skildringar av dennes observatorium gå i en dämpad, jordfärgad kolorit. Här finns också en bild från något av Joseph Paxtons växthus – trädgårdsmästaren som blev mest känd för Crystal Palace där den första världsutställningen hölls 1851.

Kombinationen Paxton och Lowell är intressant, eftersom bägge kan sägas vara amatörer inom de gebit de blivit kända för att utöva. Här ger Therese Enströms “Valv”, de sammanfogade flörtkulorna i första rummet liksom installationen “Planetarium” i det innersta en spännande läsning. Verken jämför barnets fantasier med vetenskapsmannens hypoteser och antyder att det kanske inte alltid är så stor skillnad mellan dem. Kanske är det snarare så att det är fantasin som gör vetenskapen möjlig. Att rymdåldern bara är nåbar för den som inte ser världens begränsningar.

Jämförelsen mellan konstruktörerna har också mörkare undertoner. Sökandet efter liv på andra planeter är en del av sökande efter andra platser att kolonialisera, en central aspekt också av Paxtons Crystal Palace, som blev en arena för de koloniala Europeiska ländernas tävlan. Dessutom har hela växthusidén visat hur ömtålig världen är för människans “fantasi”.

Det fina med Therese Enströms utställning är den innehåller allt det där. Här finns modernistisk renodling och kartläggning, ömsinta skildringar, lekfulla gestaltningar och en underton av fara. I verk som “Moonlight Shadow” kombinerar och överlappar konstnären olika bildelement så att de blir både kaotiska och hotfulla. Enström är överlag mer dystopisk än utopisk, men hon moraliserar inte. Hon tittar snarare med en lätt nostalgisk blick på den tid då den nya tidens visioner verkade fläckfria, letar bland deras “bevis” och skapar en helt annorlunda karta över de möjligheter som Bærtling tyckte sig se.